Jag avskyr att byta frisör, men ibland måste man bara byta (eller snarare skaffa sig en) frisyr. Hårpaniken har lurat över mig i några veckor, så igår tog jag äntligen tag i problemet och gick till en frisör. Vad jag fick på köpet var en rejäl dos av den ökända New York-attityden som jag bara fått i små portioner sen jag kom hit. Den skulle även kunna beskrivas som "I couldn´t care less"-attityden och visar sig konstigt nog ofta hos personer inom servicebranschen.
Frisören tvättade (eller snarare skrubbade hårbotten) med attityd.
Frisören klippte snabbt som attan men överlät minsta lilla beslut till mig. Höjdpunkten var när hon skulle klippa luggen och frågade "är det här all din lugg?" - borde inte hon som frisör kunna avgöra vad som är lugg och inte??
Hon fönade håret, knappt torrt bör tilläggas (och inga produkter här inte), och när hon redan var på väg mot kassan sa hon att hon var klar och att jag kunde lämna "förklädet" på stolen. Nästan så jag började undra om hon jobbade på ackord, eller om jag hade stört i fikarasten.
Motvilligt lade jag till den obligatoriska dricksen på notan som Mr M har lärt mig att man ska göra over here och lämnade frisörsalongen. (Jag behöver väl inte nämna att hon inte sa hejdå?)
In och ut på 20 minuter - nytt rekord!
Och faktiskt, det blev inte så illa som man kan tro.
