Inte som när man var liten...

Det känns som alla svenskar har blivit itutade sen barnsben att man SKA vara ute när det är fint väder. "Nämen, sitter du här inne när solen skiner? Ut med dig så du får frisk luft!" På varenda skolrast i låg- och mellanstadiet blev man tvingad att gå ut och leka på skolgården. Valde man att leka inne en solig dag efter skolan eller på helgen kom föräldrarna och sade att man skulle gå ut. Inte konstigt att det sitter i ryggraden att ta tillvara på de fina dagarna när solen skiner, det till och med nästan ekar "Gå ut!" i bakhuvudet när jag i vuxen ålder trotsat detta och stannat inne (jo, det har hänt). Jag har dock kommit till en insikt under de senaste veckornas New York-sommar - solsken betyder per automatik inte att det är fint väder. I alla fall inte här.

35 grader varmt, sol och över 70 procent luftfuktighet gör snarare att jag längtar in. Jag väljer att ta med mig lunch till jobbet så att jag ska slippa gå ut och köpa mat. Att sitta ute och äta är inte ens att tänka på. Jag tar kortaste vägen från tunnelbanan till lägenheten eller kontoret. Jag räknar med att få svettdroppar i pannan och på ryggen om jag ska gå mer än fem kvarter. Och jag längtar efter att en rejäl åskskur ska rensa luften. Dags att omvärdera barndomens "lagar" och söka luftkonditionering inomhus med andra ord.